Haj!

Läget är oförändrat här och Hanna har precis varit ute på äta-frukost-och-köpa-bananer-till-fanny-runda. Vad skulle vi gjort utan bananer och immodium? Våra bästa vänner. Nu spelar Hanna minion rush (vi är beroende) och jag hoppas på att blogg.se vill sammarbeta. Något annat kommer nog inte hända idag. Kanske vi ska ta och stoppa i oss lite sancho, nepals svar på tigerbalsam. Det bästa är att man kan dricka det med.

 

Dag 7

Efter en slibbig frulle (dvs ofärdiga ägg) vandrade vi sakta upp till munken på berget. Detta skulle då vara vilodagen Men nja... Tror vi gick över 1000m rätt upp och det var riiiiktigt jobbigt. Speciellt för Hanna som troligtvis hade feber och en massa kliande plitor över magen och ryggen. Munken uppe på berget gav oss en kopp te, välsignade oss inför Thorong-La pass och satte på oss ett halsband. Hon vikarierade egentligen bara som välsignare. Det var egentligen hennes 98-åriga pappa som var förstemunken men han hade fått åka helikopter till Kathmandu pga sjukdom så nu bodde dottern där uppe alldeles ensam. Sen var det bara att klättra ner igen. Såg jättemånga örnar på väg ner, häftigt. Vilade lite i sovsäckarna när vi kom ner och åt sedan en jätteäcklig lunch. Hanna fick dessutom en larv i nudelsoppan, yummy. På kvällen spelade vi kort med Rajan och Suraz (tyskornas ena bärare). En av tyskorna var sjuk under kvällen och de andra var jätteoroliga. Deras guide försökte hjälpa och säga att de inte behövde vara oroliga. Till slut får Rajan dra honom i armen för att han ska sluta snacka och då kläcker deras guide ur sig: no worry, chicken curry. Kan ju säga att de inte alls tyckte att det var lika kul som vi! Hade sedan en för jävlig natt. Hanna förkyld och Fanny magsjuk.

 

 

 

Dag 8 
Fanny mådde rätt kasst på morgonen men trodde att det skulle gå över med lite immodium och paracetamol. Men det stämde inte riktigt. Efter att vi börjat gå fick hon bara mer och mer ont i magen och efter 2,5h kämpande klarade hon inte längre och vi fick stanna. Hon hade ingen större aptit och det lilla hon fick i sig kom ut igen direkt. Hanna lärde Rajan en hel del om Sverige denna dag. Landet där regeringen fixar allt till alla enligt honom. Blev en hel del ganska intressanta disskussioner. Hade väldigt fin utsikt både från rummet och från dasset

Dag 9

Fanny fick behålla frullen i magen, efter totalt 7 immodium. Gjorde oss sakta redo för att ta oss vidare och vid 9.30 började vi gå. Kl 12 stannade vi för dagen så att vi inte tar ut oss helt innan passet som väntar. Det var ju bara det att Rajan sen säger att vi måste gå 200 meter, nej 300 meter fast helst mer rätt upp i luften för acklimatisering. Men vi gjorde det, trots protester. Resten av kvällen satt vi vid "värmen" vid kaminen (som inte var igång) i matsalen. Det var trångt och många skräniga fransoser. På natten startade Hanna toalett-staffetten som vi hörde ALLT av, då det var ett utedass med is i tvätthinken och runt hålet och det låg vägg i vägg med vårt rum. Det bör ju tilläggas då att väggarna var tunna plywoodskivor.

Dag 10

Seg och isig start på morgonen. Det ångade mer än det nykokta morgonteet när man kissade. Åt frukost och startade sist av alla som vanligt. Snoret rann och det var kyligt men vi traskade på bra och morgonsolen värmde oss. Första biten var ganska chill. Deepak gick i förväg för att skaffa det bästa, oftast hörnrummet, så att vi kunde gå i vår egna takt. Mycket folk innebär stor konkurrens om rummen och då är det bra att vara där i god tid. Så det var bra vi kunde skicka Deepak. Luften är grymt torr så att andas är rätt jobbigt. Man flåsar duktigt efter bara 5 meter. Del 2 av 3 av dagens tur var blåsig, gick på rullgrus och skiten flög i luften. Ett snedsteg åt höger och vi hade landat i floden några hundra meter ner så det kändeslite tight när hästarna skulle klämma sig förbi.Vilade med en kopp te och digestive i Phedi innan vi började the great climbing till High camp där vi skulle spendera natten. När vi kom fram åt vi lunch och sen vilade vi oss lite på rummet innan det var dags för dagens jävla acklimatiseringsvandring. Men den var fin. På väg upp kommenterar vi hur fantastiskt det är att vi befinner oss i Himalaya på 5000m höjd och att vi faktiskt tagit oss hit på egna ben trots magsjuka och andra problem. "Fy fan vad vi är bra", säger Fanny. "Ja, det här är ju faktiskt bättre än studenten", säger Hanna.